Berättelser

Vi har nu en egen YouTubekanal.

Vi i Norsjöbygdens Berättaförenings styrelse befinner oss fortfarande på lärlingsstadiet när det kommer till digital teknikhantering. Här kan ni se den första filmen som vi tog med vår digitala filmkamera.
Det är Erik Grahn som på sitt oefterhärmliga sätt diktar på sitt (och vårt) eget språk - Norsjöbondskan.

Vi kommer förhoppningsvis att bli skickligare att hantera både kamera och dator framöver, och vår önskan att sprida vårt språk övervinner rädslan för att betraktas som amatörer. 

           Med anledning av Torgny Lindgrens bortgång länkar vi till hans berättelse om Belsassars gästabud på ren norsjöbondska. Han berättade den bl.a på evenemanget Broarna Runt i Rengård 1991, och vid andra tillfällen hemmavid.

Torgny Lindgren i Rengård 1991

Foto NV.

                                      Trollen i Fagertjälen.

Berättelser samlade av G. E. Lundberg m. fl.

Upptecknade av Emmy Hedström  1936.

Omkring1850 flyttade bröderna Per Andersson-Lundgren och Anders Andersson-Lundgren från Kattisträsk till Fagertjälen, där de köpt ett nybruk.

Nybruket hade till dess hört till Frautjälens ägor och säljare var den s. k. ”Tjöl-Zakri”.

Per A:son-Lundgren bosatte sig med sin familj i den å nybruket uppförda gården. Bostaden var uppförd ett litet stycke sydöst om Ant. Larssons nu ägandes gård. Den är nu för länge sedan riven, men stor del av gårdens uthus är kvar.

Anders A:son –Lundgren byggde ny gård ”väst lida”. Även denna gård är riven och ny gård är uppförd, där nu Karlssons bo.

  Det är egentligen Per A:son Lundgrens familj, som är av intresse i denna skildring. Det, som berättas här blir egentligen en slags kulturhistoria från 1800-talets senare del.

Per A:son Lundgren och hans hustru Anna-Greta hade 10 barn:

Anders,

August,

Maja-Lisa,

Amanda,

Herman,

Karin,

Klara,

Matilda,

Karl och David.

Huru hela denna barnaskara artade sig är ej bekant, men några framstående dygdemönster kunde man väl ej vänta från ett hem, där dans, kortspel och dryckenskap utövades varje helg.

   Något anmärkningsvärt är ej berättat om de övriga barnen, men Maja-Lisa och Amanda voro med om så pass egenartade tilldragelser, att dessa förtjänar att räddas ur glömskan.

År 1862, då de båda flickorna voro i 15 resp. 17 års åldern, leddes deras steg en dag till en stor sten norr om gården. (Denna sten blev sedan kallad ”trollstenen”).

Helt oförmodat fingo de se en stor, grann, rödmålad bondgård. Av bondmoran blevo de båda flickorna inbjudna i huset. Där var snyggt och propert och mat dukades fram på bordet. Det var enligt flickornas utsago de allra läckraste rätter som dukades fram.

Ehuru ingen egentlig gudsfruktan praktiserade i flickornas hem, hade de dock, som sed var, lärt sig bordsbön, varför de, då de bjödos att äta, först knäppte sina händer och läste den sedvanliga bönen.

   I detsamma förvandlades bordets läckra rätter till de mest motbjudande saker. Grodor, maskar, ormar, och andra otrevliga djur krälande om varandra och flickorna rusade förskräckta upp från bordet, varpå de blevo utkastade ur den granna stugan.

När de kommo till verkligheten från denna trollvisit, sutto de båda två vid nämda trollsten.

Efter denna första  ”trolltagning” hände det att flickorna  åtskilliga gånger försvunno utan att lämna minsta spår efter sig. Särskilt den äldsta flickan Maja-Lisa var hårt ansatt av trollen. Hon berättade hur hon sett trollfamiljen och all deras egendom. De hade 10 kor, flera får och även några getter.

Kornas namn brukade Maja-Lisa räkna upp, men berättaren (nämdeman  J. A. Almqvist ) kunde ej minnas mer än fyra av ko namnen. Det var a´ Driit, a´drät, a´Ankerdam å a´Säl.

Maja-Lisa blev mycket förändrad efter sin ”trolltagning”. Ofta ropade hon : ”Nu ser jag trollen”, varefter hon föll i vanmakt och blev alldeles styv i kroppen. Hennes föräldrar hade en gång kallat till sitt hem den s. k. Vormsele Jankern. Det var en ”klok gubbe”, som botade sjuka och sysslade med okulta ting. Flickan troddes väl ha fått något kraftigt intryck av denne man, varför hon en gång yttrade: Då jag faller i vanmakt, ska ni ropa i mitt öra: Janken kommer; Då går det över.

Försök gjordes att på olika sätt väcka henne ur vanmakt och det kunde också hända att det ibland lyckades.

Emellertid var det så pass svårt med flickornas sjukdom, eller besatthet, att föräldrarna försökte sig på både det och andra för deras återställande.

Kyrkoherde Solander, som var kyrkoherde i Norsjö församling, blev en gång ombedd att resa till Fagertjälen och besöka flickorna. En andens man troddes väl kunna få bukt med det onda, vad det nu var. Båda flickorna voro dock alldeles otillgängliga för kyrkoherde Solanders nit.

I stället fingo flickorna en rolig stund genom att åse trollens artighet och tjänstaktighet vid serveringen av våfflor och kaffe, som mor i huset ordnade till för prästen, påstod flickorna.

Då kyrkoherde Solander satte sig i ”kibbiken” för att anträda hemresan sågo flickorna hur små rödklädda troll skrattande sutto runt kring släden och bakpå kuskbocken. De syntes endast ha roligt åt kyrkoherdens besök.

Ingen annan än flickorna var vittne till denna sen. Som det ofta hände, att flickorna försvunno, brukade en och annan person vaka över dem nattetid, ty det var helst denna tid på dygnet de försvunno.

Det hände dock, att man trots denna bevakning kunde hitta sängen tom och den äldre av flickorna Maja-Lisa försvunnen. Det hände dock att båda försvunno. Som inga spår syntes även om det var nysnö var det omöjligt söka rätt på de försvunna.

På morgonen återkommo de och då var det spår från trollstenen eller från ett stenröse i närheten av gården.

Olov Nilsson i Stensliden blev en gång ombedd att vaka över flickorna. Den natten sovo de lugnt och stilla, men vid 4-tiden på morgonen fick Olov Nilsson i Stensliden i fullt vaket tillstånd höra musik från verktygshyllan i köket. Det var livlig och vacker musik, men ljudet liknade, att det spelades på en gammeldags tonlåda.

Ett annat ”trollminne,”som Olov Nilsson berättat efter en annan sagesman, var, att en av flickorna en gång skulle tvätta sig. Därvid blevo plötsligt både flickan och tvättfatet i ett huj kastade över golvet. Bägge flickorna sågo hur trollen kommo fram och drucko upp det spillda vattnet. De övriga i rummet sågo att vattnet försvann.

                                                               En orolig båtresa.

Maja-Lisa hade en tid vårdats i Frautjälen, men var där mycket svårhanterlig .Tidvis stormig.

I Skellefteå verkade denna tid en framstående prästman vid namn Norrman. Han hade rykte om sig att vara en verklig andens man. Det beslöts nu, att då ej k. h. Solanders besök gjorde åsyftad verkan skulle man kalla denne gudfruktige präst till flickornas hem.

Detta skedde sommaren 1863. Olov Nilsson i Stensliden blev ombedd att skjutsa prästen.

Maja-Lisa skulle därför hem till Fagertjälen och resan anträddes i båt över Lidsträsket.

Ett närvarande vittne (Brita Kullenberg) berättade, att Maja-Lisa vid detta tillfälle var så orolig, att flera fick hjälpas åt med att hålla henne. Hon tycktes ha ett stort sällskap hon umgicks med, som ej de andra sågo. Helt hastigt ryckte hon loss ena handen och sträckte ut den liksom för att mottaga någonting från någon. Därefter förde hon handen till munnen och sade , att nu fick hon nånting riktigt gott, varvid hon började smacka och tugga och tycktes stå i livlig kontakt med sitt – för de andra i sällskapet osynlige umgänge.

     Ändamålet med hennes resa tycktes hon klart förstå. Det var för att de hade en präst i hemmet.

                                                            ________________

   Midsommardagen 1863 var det utlyst ”möte” i Per A:son  Lundgrens hem i Fagertjälen.

Alla visste vem som skulle predika där. Olov Nilsson i Stensliden hade nyss kommit hem med pastor Norrman från Skellefteå. De båda flickorna hos Per Andersson kände på sig att något ovanligt var i görningen. Maja-Lisa var mycket orolig . Även Amanda visade tecken till oro. Man enades om att två manhaftiga karlar för vardera flickan skulle svara för stillheten.

Så kom prästen. Folket var samlat, allt vad som kök och kammare kunde rymma. Det låg spänning och oro i luften.

   Berättaren – J. O. Almqvist – omtalar att detta möte hade en sådan karaktär, att intrycken står livligt för hans minne, oaktat han då endast var en liten parvel.

   Pastor Norrman, vars imponerande gestalt ingav vördnad och respekt, började mötet med en psalm: ”Hit, o Jesu, samloms vi att ditt helga ord få höra.” etc.

   Hans kraftiga sång och mäktiga ande tycktes gripa flickorna, men ej så att de blevo lugna, utan i stället fullkomligt rasande. De började tugga läppar och tunga, så att personer skyndade till och stucko skedskaft mellan deras tänder för att förhindra detta.

   De män som sutto på var sin sida av flickorna, hade en hård kamp för att hålla dem något så när stilla. Sedan de om en stund lugnat sig fortsatte mötet. Berättare förtäljer, att alla voro djupt gripna. Man hade liksom på känn, här stredo mörkret och ljusets makter om själarna.

   Pastor Norrman talade sedan enskilt med flickorna och troligt är att han även enligt bibelns ord sökte lösa dem från den ondes makt.

   Flickorna blevo från denna tid lugnare och den yngre systern blev efter någon tid fullkomligt återställd. Hon gifte sig sedan och blev bosatt i Långdahl i Skellefteå församling.

   Maja-Lisa fick fortfarande då och då vanmaktsanfall. Då hon med åren blev mer och mer

Besvärad av blindhet, var det rätt svårt för föräldrarna angående hennes vård.

   Blindheten var dock en åkomma som ej får föras på troll-tagningens konto. Långt förut hade det visat sig att hon led av nattblindhet ( eller starrblindhet). Som det i allmänhet sker vid denna ögonsjukdom, förvärrades det onda och hon blev till sist alldeles blind.

   Maja-Lisa föräldrar hade under åren lopp satt sig i så stor skuld till firman A. Markstedt i Skellefteå att de slutligen för skuld måste gå från gård och grund (år 1868).

  Per A-son Lundgren redde sig då ett torp med nödtorftig bostad i närheten av Frautjälen vid Braxenträsket. Där fingo nu de båda gamla jämte Maja-Lisa  ett hem. Torpet kallades av folkhumorn ”Fattas”, därför att allting fattades för bosittarna där.

   Per Anderssons bror, Anders Andersson-Lundgren måste och av samma skäl som brodern lämna sitt hemman i Fagertjälen. Varthän han flyttade är obekant.

   Markstedts ägde nu hela Fagertjälen och sådde och skördade där i två år, varefter Anders Larsson från Maurliden bytte sig till Fagertjälen.

 (Här må nämnas att Maurliden var ett mäktigt skogshemman och bytet var därför ur ekonomisk synpunkt en dålig affär för Anders Larsson. Hans efterkommande prisar därför ej sin stamfaders handlingssätt. Ursäktlig är denna därför, att Anders Larsson flyttade till Fagertjälen 1870. Han var en god och gudfruktig man, som fostrade sina barn i fromma seder. I och med Anders Larssons inflyttande i Fagertjälen försvunno trollen för alltid därifrån.       Deras flyttning bevaras i folktron så: En person mötte tidig morgonstund en hel familj av dessa individer på flyttning nol över.

   Personen i fråga sade till trollgumman, då han såg deras myckna egendom: ”Det var mycke rikedom det här.” Härtill svarade trollmoran: Inte är jag rik, men syster min, som bor i Storklinten, är så rik så hon har gullspång över träsket”. En annan vision av trollens flyttning från Fagertjälen lyder så:  En bonde från Medle, som hette Jonke, brukade sälja potatis, varför han kallades ”Potat-Jonk”. På en resa efter gamla landsvägen träffade han ett stort resesällskap ”ovanför” Pjäsörn. Resenärerna voro snyggt  klädda  och såg förnäma ut.

På Jonkes fråga varifrån och varthän? Svarade de att de flyttade från Fagertjälen och skulle nu flytta till Ol-Ersa-berget söder om Mensträsk.  Potat-Jonke, som var en kraftig karl, försökte sig nu med att brottas med trollkarlarna. Först sedan han efter brottningen fortsatte sin resa , fick han se att hans kläder voro sönderrivna.

  (Trollen berättade för Jonke att de ”dåliga grannar” som kommit till Fagertjälen, voro orsak till flyttningen).

                                             

                                                                Maja-Lisas senare öden.

Vi ha förut berätta, hur Maja-Lisas föräldrar flyttat till torpet ”Fattas” och hur Maja-Lisa var dem följaktlig dit. Eftersom föräldrarnas ålder och fattigdom gjorde det svårt att kunna ge Maja-Lisa lämplig vård, beslöts av fattigvårdsstyrelsen att hon – Maja- Lisa- skulle få flytt till klockarn m. m. K. O. Liden´  för att där erhålla lämplig vård. Men även där plågades hon av vanmaktsanfallen. Vid dylika tillfällen syntes det som  ”klockarfar” hade största förmågan att återkalla henne till medvetande.

Det berättas, att sedan Maja-Lisa en tid varit i Norsjö skulle Anders Markstedt i Brännland ta henne som inackordering.

Enligt denna tids sed utackorderades kommunens skyddslingar till den lägstbjudande. Denne Markstedt hade lägsta budet för Maja-Lisa, varför han skulle taga henne till sitt hem för vård.

   Maja-Lisas vistelse i Brännland blev dock av kort varaktighet. Hon fick ett vanmaktsanfall som ej syntes vilja upphöra. Markstedt hade ingen annan utväg än att skyndsamt resa med henne till klockarns i Norsjö. Även denna gång lyckades klockarfar väcka henne ur vanmakten (genom att kraftigt böja ihop armarna och ruska till överkroppen).

Efter denna tilldragelse blev det aldrig fråga om att Maja-Lisa besökt trollen.

De - trollen nämligen – hade flyttat från Fagertjälen till Ol - Ersberget i Mensträsk - trakten.

Då Anna-Greta ”Smait”  en dag var ute och vallade korna uppehöll hon sig vid en tjärn belägen mellan Maurliden och Mensträsk. Där träffade hon då plötsligt Maja-Lisa i sällskap med trollen. Huruvida Anna  - Greta Smait då samtalade med Maja-Lisa är obekant.

   En tid därefter var det kyrkhelg i Norsjö. Den s. k. Stampstina gick i sällskap med Maja-Lisa på väg till kyrkan, varvid de båda gingo förbi den förut omtalade Anna-Greta Smait.

( Hon var från Mensträsk). Fastän de ej tilltalade varandra , yttrade Maja-Lisa : ”Jasså är Smait –Anna-Greta ute i dag”. Hennes sällskap förvånades över att Mala-Lisa igenkände, då hon var blind och de ej tilltalat varandra. Deras bekantskap härledde sig från Maja-Lisas trollbesök vid skogstjärnen.

Maja-Lisa brukade ibland berätta om sina underliga upplevelser. Hon var själv övertygad om att hon var trolltagen.

Emellertid blev hon på ålderns dagar en avgjord, frälst och lycklig kristen. Vanmaktsanfallen upphörde därefter. Maja-Lisas största glädje blev nu att få sitta i missionshuset och uppbyggas av guds ord. Med ett lyckligt ansiksuttryck åhörde hon förkunnelsen om den frälsare, som kan fullkomligt frälsa människors barn ifrån ondo.

År 1908 slutade Maja-Lisa Lundgrens tragiska liv.  

Här får tillämpas dessa ord: ”Bärande är tron, att detta liv är blott en övergång till det eviga och rätta, fritt från uselhet och tvång”. För Maja-Lisa var denna sak klar och viss.. Hon var frälst från det ondas makt för evigt.

                                                     Tillägg.

Under den tid Maja-Lisa vistades hos klockar Lidens i Norsjö – nära 25 år – utförde hon ladugårdsarbetet där till sitt husbondefolks belåtenhet. Trots blindheten blev arbetet med kreaturens vård en sådan vana att hon i detta ej stod efter seende personer. Det var säkert också en välsignelse för henne att få nyttja tiden på detta sätt.

                                       Historier om trollen i Fagertjälen.  

   När Per Anderssons hustru en gång kokade gröt, sågo de besatta flickorna, att trollmoran satte sin grötgryta bredvid hennes.. Då mor i huset öste mjöl i grytan föll hälften i trollmorans gryta, varför även hon fick sig en stadig kornmjölsgröt. Flickorna sågo detta så tydligt att de förundrade sig över moderns okunnighet härom. ( Berättare Brita Kullerberg.)

Per Andersson Lundgrens pigor Marta Lundqvist och Eva Greta Nilsson (Senare bekant som ”Finnlidmor”) berättade: Husbondefolkets sängplats var i köket. Pigorna lågo i kammarn. Marta, som var äldre, brukade stiga upp först på morgnarna, tända eld och koka kaffe.

En morgon sade hon till sin kamrat Eva: ” Stig opp i marjanom du, få sej om hund-halen dänna kom fram. I jär sä lais sej han spreint där i halvmörkren vår enda marja.”

Det var nämligen så att det ej fanns någon hund på gården.

Pigan förstod nog, att det var onaturligt med morgonbesökaren, i all synnerhet som hunden efter inspetionsrundan försvann i husmoderns vid sängstolpen upphängda kjol. Ej underligt att den bastanta pigan blev irriterad vid dessa upprepade besök.

Den yngre pigan,  Eva, som vid vuxen ålder blev ladugårdspiga hos Per Anderssons, berättade hur hon en del morgnar kunde finna korna lösa ur sina bindslen. En del kor voro placerade i kalv-eller fårkättarna, varvid ingen grind var –öppnad eller uppriven. Det såg ut som om korna blivit lyftade över kättbalken eller grinden.

Samma berättare hörde ett slags pinglande som av små pinglor från taklisten inne i köket. Om man stannade i arbetet för att lyssna, blev det alldeles tyst, men om ingen brydde sig om musiken, fortsatte den.

                                                        Anna-Lovisa berättar.

En bonde från Medle förlorade en sommar sin häst från betet. Som hästen var köpt i Norsjö, förstod bonden att hästen ”trått” åt det hållet varför han begav sig dit för att söka sin häst.

I Pjäsörn fick han veta att hästen varit synlig i Fagertjälntrakten. Då bonden kom dit, gick han in i den första gård han fick se och fick där bekräftelse på att hans häst fanns i närheten jämte några andra. Han bad därefter att få köpa sig mat, men detta vägrades. Moran upplyste dock resenären att han i nästa gård säkert skulle få köpa mat.

   När han kom in i nästa gård, fick han till sin förskräckelse se, att där var samma husmor som i förra gården. Vid hans anmärkning härom, tycktes gårdsfolket ta  detta så illa upp, att han nekades mat.

   Han hittade emellertid sin häst på det angivna stället, men den bondgård, där han först gick in, var försvunnen. Det var således en trollgård.

   Karl Berglund i Stensliden, som var i sin krafts dagar den tid, då trollen huserade i Fagertjälen , berättade: ” Jag försökte kroppsligen bestraffa trollen och frågade därför flickorna, var trollen vistades. När flickorna utpekade platsen, tog jag en stadig stör och slog med denna kraftigt vid det anvisade stället. Enligt flickornas utsago hade denna luftmanöver ingen betydelse. Därefter försöktes med målskjutning, men blykulorna voro ej effektiva.

Berglund gjorde därefter en kula av silvermynt och siktade på den anvisade platsen. Trollen, som upplyste flickorna om, att en trollkarl därav blev sårad i ett ben, klagade samtidigt över Berglunds bristande tro på trolldom, varför de ej voro i stånd att straffa honom för hans djärva tilltag.

   Som i det föregående är nämnt, var Maja-Lisa inackorderad i klockargården. Det uppdagades, att Maja-Lisa ställt så till att hon skulle bli mor.

  Under denna väntans tid fick hon flytta tillbaka till sina föräldrar. Vanmakten släppte emellertid ej, oaktat hon bar på ett nytt liv.

   Det hade visat sig, att klockafars stadiga röst och kraftiga armar kunde väcka henne till medvetande. I hemmet var det däremot svårt att väcka henne ur vanmakten. Vid ett sådant tillfälle, då Maja-Lisa i flera dagar legat i detta sjukliga tillstånd, beslöts att Karl Lundgren i Pjäsörn skyndsammerligen  skulle skjutsa henne till klockarns i Norsjö, för att hon om möjligt skulle befrias från vanmaktsandan. Lundgren hade en stor svart häst, som tog backarna lika fort som en modern bil. Maja-Lisa bäddades på flaket i Anders-Jaksas kärra. I den låg hon utsträckt som en stålfjäder på bräder under sitsen.

   Så bar det iväg i rasande fart. Kärran skakade så att Lundgren tyckte,  att Maja-Lisa skulle ha vaknat, om än hon varit död.  Hennes stelhet försvann först, när klockarfar tilltalade henne och ruskade liv i hennes stela kropp. Sedan Maja-Lisa fött barnet återvände hon för alltid till klockargården, där hon, som förut nämnts, skötte ladugården till sitt husbond-folks belåtenhet.

   Hennes barn- en flicka -  lever  ännu och torde vara i 50-års åldern. Hon är mindre försigkommen och soknen har delvis dragit försorg om henne.  Hennes vistelseort  har delvis varit Bjurträsket och dels hos Karl Berglund i Svansele.

                                                   Maja-Lisas nattvardsgång m. m.

Åren 1866 – 67 läste Maja-Lisa skriftläsning. Det gick lugnt och bra tills sista söndagen. Då vägrade hon gå in i kyrkan och måste därför med våld  införas. I kyrkbänken fick man även fasthålla henne, då hon var mycket orolig ”blåste och stånkade” och hade ibland fötterna på bänkändan. Följande söndag vid nattvardsfirandet spottade hon ut nattvardsbrödet.

  (Denna händelse berättad av Sara Kajsa Lindqvist i Örträsk som var född 1847).

Mor Hällgren i Frautjälen berättade en händelse, som hon själv bevittnat. Maja-Lisa och hennes mor skulle bevista en storhelg i Norsjö. Det var troligen en missionsmöteshelg. 

Komna inom kyrkdörren gjorde Maja-Lisa absolut motstånd och kunde inte förmås att gå vidare. Den framstående gudsmannen Zakarias Lindmark  var vid detta tillfälle i kyrkan.

Han gick fram till flickan, tog henne vid handen och ledde henne utan motstånd till en av de främsta bänkarna i kyrkan.Vid denne gudsmans sida blev hon fullkomligt lugn.

   För många år sedan, sutto tre ungdomar och samtalade om okulta ting. En av dem ville framhålla, att man ej så tvärt skulle nonchalera äldres utsago om troll och oknött. Härpå fick han det genmälet av sin bror:” Jag riktigt skäms över att du som lever i denna upplysta tid, skall tro på dylik skrock. Nej det är bara nonsens och inbillning alltihop.” Den tredje i sällskapet, som suttit tyst och åhört diskuterandet, sade då: Min mor talar sanning och hon är en gudfruktig kvinna. Hennes hem var beläget i Fagertjälen. Då hon berättar om de s. k. fagertjöltrollen  och om Maja-Lisa Lundgrens upplevelser, måste man, om man vill eller inte,

Förstå att det finns mycket mellan himmel och jord, som vi ej kunna förklara. Jag vill därför inte förneka det övernaturliga, även om det uppträder i mindre tilltalande former. Den som yttrade dessa ord var folkskolläraren Frans Lundström från Norsjö, son till riksdagsman J. A. Lundström.

                                                     Slut.

Berättelse från 50-talet av Eskil Gimerus

Som jag alltid ”känt för” att lyssna till äldre som berättar om hur det var förr, ”tog jag chansen” när jag på femtiotalet, träffade Per-Anton Persson från Kvavisträsk, född år 1876, vilket kändes länge sedan. I vårt samtal berättade Per-Anton följande händelse:

 Det var Per-Anton som blev utsedd till ”Getare” (Vakta djuren ute i skogen”). Per-Anton var liten och späd, men var beredd att ge vad han hade i detta förtroendeuppdrag.

Dagarna gick med ständigt kutande runt hjorden och med björnstuten skulle han hålla vilddjuren borta, problemet var att få fram luft tillräckligt. Nu var inte vilddjuren problemet. Problemet var Tjärnbergarnas ”stamtjur”. En jättestor tjur, som alltid kom farande in bland korna. Per-Anton gjorde ett försök att skrämma bort vidundret. Resultatet blev en saftig stöt uppföljd med flera slag med frambenen. Per-Anton var blåslagen men lycklig när han levande kom undan. Trots all försiktighet kom Per-Anton ut för tjuren med samma resultat än en gång.

Tjärnbergstjuren blev mardrömmen som började uppträda i riktiga drömmen, varför tankarna ofta rörde något sätt att få bort tjuren.

Så en dag, ställde ödet till med tidernas chans. Dom höll till vid ”Frangsträskets” utlopp. Här fanns ett damm och på övre sidan en urgrävd fyrkant på fem gånger fem meter med tvära kanter, där vattnet var riktigt djupt.

Nu såg Per-Anton sin chans. Han gick fram i närheten av tjuren som helt enligt beräkning började sikta in sig på Per-Anton och följde efter fram mot dammen. Farten ökade och framme vid dammen blev det bara en kort stund Per-Anton stannade till vi kanten, tills han hoppade till sidan och med ett väldans plums dök tjuren i dammen.

Per-Anton var nu kort sagt lycklig. Han kunde inte komma på något att gruva för och tjuren borde ju minnas att man inte kunde fara fram hur som helst.                                         
Det blev tyvärr bara några dagar innan han blev tillfrågad om han sett Tjärnbergstjuren som man saknade.

Den hemska sanningen gick nu upp för Per-Anton. Tjuren kunde ju inte komma upp från dammen utan drunknade.  

Jag är åttiosex år, säger Per-Anton, men än mår jag inte riktig bra när jag tänker på Tjärnbergstjuren. Jag tror jag mått bättre om jag bekänt min hämnd, men så blev det inte.